Vera Lindman

Vi har just haft gäster. Stefan och Lotta med deras två barn, Stella, 3, Vera (!!), 7 månader, och deras stora hund Blicka.
Innan de kom gick jag ut med Nellie. Jag tänkte att Nellie inte skulle skälla lika mycket om vi kom efter dem, det brukar funka, så jag gick en ganska lång promenad. När jag kom in var Lotta och barnen där men Stefan och Blicka var ute för att träffa oss ute i stället. Så vi gick ut igen. Men så träffade vi dem i trapphuset- och vilket liv det blev! Båda hundarna blev som galna och skällde så högt att jag sucktiskt* blev lite döv på vänstra örat. Vi gick ut och gick en liten sväng så att de skulle bli lite lugna och så.
När vi kom in igen var det ganska spänt, Nellie är verkligen inte van vid att ha andra stora hundar i sin lägenhet... Då och då fick de utbrott och skällde högt men Nellie ville nog leka såg det ut som. Där emot tror jag att Blicka tyckte att Nellie var otroligt irriterande men det gick. Med lite tuggben bl a.
Sen var det ju underbara Vera, då. Som man knappt märkte för hundarna tog så mycket uppmärksamhet.  Och missförstå mig inte nu. Jag pratar inte om mig själv nu jag pratar om 7 månaders- Vera.  Hon var så söt, är så söt antagligen (jag antar att hon inte gått och blivit ful på den knappa halvtimme som gått sen jag såg henne..).
Och så Stella. Lilla älsklingen hon är underbar. Förstås hade hon typ bara vagt minne av oss (det var nästan ett år sen vi träffade de sist tror jag) och hon blev väldigt förvånad och förtjust när Lotta sa att jag också hette Vera. Fast hon faktiskt kände mig först :)
Sen fick hon syn på skålen med russin och mandlar som stod på vardagsrumsbordet eftersom det skulle drickas glögg såhär i juletid. Och hon älskade förstås russin och mandlar och tog och tog ochtog och tog och stoppade i munen. Efter ett tag tyckte Lotta att hon skulle sluta äta eftersom vi skulle äta middag snart. Stella lyssnade lite halft. Sen kommer det fina citatet som jag älskar! Alla håller på med annat och Stella tar några fler och stoppar i munnen. Sen tittar hon upp och säger så gulligt så "Jag tog fast jag inte fick." Ingen skam där inte. Stefan bara skrattade och sa "Ja, jag såg det. Det är bra att du säger till när du gör nåt du inte får." Eller nåt sånt.
Nästa roliga sak var när pappa satte på en film till Stella och sen gick han iväg. Sen hör jag att Stella börjar prata med nån. Men det är ingen där. Sen börjar hon ropa ganska tyst men ändå. Nåt med "Hallå hör du mig? Vet du vad..." Jag vände mig om och sa typ "Vem?" Hon bara tittade konstigt på mig och sen började hon prata igen. Sen lyckades jag väl fråga igen för hon sa "Han" och pekade på pappa. Det var så gulligt för hon hade glömt vad han hette och visste inte hur hon skulle få hans uppmärksamhet från soffan. Jag hjälpte henne :) Sen skulle hon typ bara säga nåt om vad Elias sjöng på filmen.
Sista citatet är bäst. De var påväg härifrån och Stella skulle säga hejdå.
"Hejdå, hit kommer jag... aldrig igen!"

Ha det bra
leverpastej!

Vera

Ps. Det är förstås alltid roligare när man är där själv :)